Igår vaknade jag av att mina söta lilla pojke (hund) stod med framtassarna uppe i sängen och krafsade på mig. Han ville uuuut! Eftersom jag hade så dåligt samvete över dom gånger man har bråkat om vem som ska gå ut med honom osv, så tog jag med honom till parken där han fick springa lös och busa lite. Supersöt var han och dessutom lyssnade han på mig hur bra som helst. Satt på ett litet berg och lyssnade lite på musik och njöt av det fina vädret under tiden, samtidigt som jag tittade på när lillen sprang omkring lite som han ville :)

På kvällen var det sen dags. Dags att dra till veterinären. I somras upptäckte pappa nämligen en knöl på honom, och nu hade den tydligen blivit ännu större. Såklart förväntade vi oss det värsta, men ändå inte... han var ju så pigg och glad liksom. Vår katt var nämligen tvungen att avlivas på grund av cancer, så det hade verkligen varit mardrömmen att det skulle hända med Ville också. Men som tur var tyckte veterinären att det var mer troligt att det var en talgknöl (heter det så?), som man kunde känna.

Imorse (och alldeles nyss också) tog jag med honom till parken igen. Ska försöka göra det nångång ibland med honom. Han blir ju så glad och jag tycker faktiskt att det är mysigt när man väl är där, så why not liksom!?