Här ligger jag i mörkret. Kan inte sova. Känns som om jag har läst en biljon sidor i boken jag läser för tillfället. Ändå är jag inte ett dugg trött när jag lägger undan den och försöker sova. Jag är faktiskt inte rädd... inte det minsta. Men ändå kan jag inte sova, fast jag vet att jag måste somna! Det är nog det som är kruxet... man får liksom inte tvinga sig själv till att somna, för det är då det inte går.

Men nu när jag ligger här i sängen, med radion i köket på på svag volym... kan man ju såklart inte låta bli att börja tänka en hel del. Tankarna liksom snurrar och snurrar, och gör det såklart ännu svårare för en att sova.

En sak jag tänkt på är att... jag får ofta höra hur viktig jag är, hur bra jag är, att jag är så rar, snäll, söt osv, eller.... åtminstone förut... vad jag skulle tolka det som skulle jag tydligen vara en bra vän. Ändå känns jag så jävla mellanmjölk. Nivet... jag verkar så himla bra, det finns liksom lättmjölkar som inte betyder ett dugg. Men sen finns dom där andra människorna... dom som verkligen betyder massor för en, som står en närmast av allt och som man alltid ser till att man har nära, att man alltid ser till att veta att den personen mår bra osv. Och sen finns som sagt såna som jag. Såna där som man säger är så bra, som verkar så himla bra... men at the end of the day så är man ändå inte så viktig, inte sådär skitbra heller. Mellanmjölk helt enkelt. Jag är alltid mellanmjölk... har varit under många år, och är rädd att jag alltid kommer vara också. Jag vinner priser för hur jag är, för den jag faktiskt är, får fina ord sagda om mig, men inte fan kommer jag någonstans för det.

Jag hoppas att folk som läser förstår att jag inte är arg, ledsen eller sur på något eller någon. Är inte ens på dåligt humör, som sagt bara väldigt tankspridd... och ärlig... just nu när jag bara ligger här med allt och ingenting snurrandes i huvudet.

Det känns som om jag inte kommer någonstans. Nu på senaste försöker jag desperat sätta fart på saker och ting... men jag sitter liksom fast, kommer inte loss över huvud taget, hur jag än vrider och vänder på det hela. Många tänker och tycker säkert att jag troligtvis inte anstränger mig tillräckligt mycket, för då skulle det inte vara som det är. Ni har säkert rätt, ni som tänker så, men ni kan inte ana hur svårt det faktiskt är.

Egentligen skulle jag vilja lägga in mig själv på hem. Få riktigt med hjälp under så lång tid som det tar att bli fri från allt jag plågas (mer eller mindre) av just nu. Jag skulle ha en coach... en självförtroendecoach (tro det eller ej, men såna finns), som skulle få boosta mig, försöka få mig att se det bra sakerna med mig... dom jag aldrig ser själv. En coach som skulle få mig att förstå att jag är en precis lika mycket värdig människa som alla andra, trotts att jag själv inte tror det. Sedan skulle jag ha en personlig tränare. Någon som skulle pressa mig tills jag bokstavligt talat spydde. En tränare som tvingade mig att gör dom där extra fem repetionerna som man tycker är omöjliga när man ligger där och gnyr. Någon som skulle hjälpa mig i form igen... någon som skulle hjälpa mig att få mig att se ut och vara så som jag vill vara och se ut. Förutom både fysisk och "psykisk" träning så skulle dom få låsa in mig i ett rum också. Där skulle jag bara får dricka vatten och mjölk och äta nyttigt. Inget socker. Oavsett om jag skulle slita håret av mig själv, och klösa sönder mig själv, skulle jag uppskatta det när jag väl tagit mig igenom det. För fan vad jag avskyr mitt beroende av socker. Jag vill inte ha all skit jag stoppar i mig (flera gånger om dagen, ibland när jag inte ens är sugen på det!!), ändå gör jag det. Varje dag, flera gånger om dagen! Det är fan som knark, det där sockret. Jag hatar det.

En annan sak (som är en aning positiv) och som jag tror är viktig att nämna här (ifall det här nu blir läst...)är att jag är glad att jag åtminstone har er två... det känns i alla fall som jag har er... typ... liksom (bah)... mina mähns...
Utan er vore det inte heelt öde, men jävligt tomt. För tomt... skrämmande tomt. Ni är bra.

Nu när jag har skrivit av mig i form av en hel novell som kommer publiceras officiellt (vilket kommer kännas lite pinsamt sen tror jag...) så ska jag försöka sova igen. Känner dock på mig att jag kommer läsa ännu mer. Får väl sova påväg till och från jobbet imorgon...